runalicious.blogg.se

På torsdagskvällen begavs sig vårt lag till Råby där Luciastafetten skulle gå av stapeln. Man var så där lagom frusen och undrade hur kallt det skulle bli när man väl hade tagit av sig överställskläderna. När vi kom in i ridhuset där man skulle utgå från både som start, byten och mål slogs vi av hur många "riktiga" löpare som var där.. Nerverna började kännas av. Alla hade tröjor med klubbens loggo på och inne i cafeterian så pratade de om hur de hade avklarat triathlon och farttider på under 3 minuter.. OMG! i vårt lag var det ingen som hade gjort något triathlon..och absolut inga 3 minuters tider. Vårt lag bestod av personer som inte hade sprungit alls under lång tid och sådana som var bättre på att springa långt än snabbt. Alla började nervöst skruva på sig och även om ingen sa något började man fundera över sin egen förmåga att ta sig igenom banan.. Kommer vi komma sist? Tänk om alla har gått hem innan vi har kommit i mål? Nää, men de måste ju finnas nååågon som inte är tränad. Alla började spana förbrilt efter någon som såg något mindre atletisk ut och som inte värmde upp med stora kliv och snabba knäböj. Nope. Fanns ingen. Nästa plan var att spana in banan och försöka förstå hur växlingarna skulle ske. Inte det lättaste men med hjälp av veteranerna på platsen kunde vi luska ut hur loppet skulle gå till. Vi hörde även lite insider information av de löpare som hade provsprungit banan innan som berättade för sina teammedlemmar var backarna var och när man skulle börja öka.

Vi började peppa varandra och strax var det dags för start. Pang! Startskottet gick och det var ett riktigt tjurrus till start då alla dundrade iväg och lämnade ett dammoln efter sig. 

De fyra av oss som stod kvar och väntade på växlingarna bara gapade och började få smått panik med att såååå fort kan ju för fasiken inte viii springa. Haha :) 

Det lättade när vi kommit igång och stämningen var på topp! När det var min tur såg jag att typ alla som skulle byta var på sista sträckan medan vi var på nästssista så jag visste att det var dags att lägga på ett kol. Tycke synd om sista löparen som skulle få stå själv i fållan. Vilket jag hela tiden hade i tanken när jag fortsatte framåt och ökade farten på banan. Framför mig såg jag tre små barn. Den ena började tröttna.. jag ökade och stånkade förbi. Ha! Synd för dig att jag har mycket längre ben.. :P Sen var de bara två kvar. Den ena ungens mamma kom springande från mål för att möta upp. NÄÄ, fusk tänkte jag. NU SKA JAG FÖRBI och började gasa förbi mamman och dottern, Jaaa, sista sträckan uppför och in i ridhuset med ett väldigt flåsande och kunde göra bytet med siste kvinnan ut i laget. 

Var otroligt roligt och när vår sista löpare kom in var de tre stycken lag kvar. Vi kom inte sist! :D

Och Alla lyckades springa och alla Kämpade!! 

Jätteroligt efteråt, lycklig känsla som vanligt när man delat upplevelser med någon annan. Tyvärr var det något för kallt att springa i sånt tempo på kvällen. Jag tänkte inte på det så mycket då. men när jag satte mig i den varma bilen på väg hem så började det bränna i lungorna.

Idag har jag fortfarande ont, men hoppas att det stannar vid det så att man inte blir förkyld på kuppen..

 

Tack alla som var med! Superkul! :D