Berlin Marathon 2015
Dagen var inne. Äntligen var det dags att snöra på sig skorna i ett kyligt Berlin och bege sig ut till startfållan. Hotellet som vi valt låg nära startplatsen och tillsammans med sambon och föräldrar valde vi att gå till området. Det var riktigt kallt i luften, men man såg att det skulle bli en fin dag med en klarblå, molnfri himmel.
Jag var inte särskilt nervös, mer spänd förväntan inför utmaningen. Efter att ha sagt hej då och fått lyckönskningar av mamma, pappa och Daniel följde jag efter skocken av människor som vandrade mot startfållan. Rätt som det var kom eliten joggandes mot oss och de fick glada tillrop och applåder där de värmde upp precis bredvid oss.
Stämningen var på topp! Alla stod och försökte hålla värmen medan man väntade på startsignalen. Jag hade dragit på mig ett plastskynke som delades ut för de som inte hade överställskläder, vilket var tur eftersom starten för oss drog ut på tiden. Vi stod 34minuter längre än vad som stod i informationen och jag är innerligt tacksam att jag hade något som höll värmen bättre än min t-shirt. Dessutom gick plastskynket lätt att kasta av precis innan start.
Starten gick först för eliten, sedan för andra startfältet och till sist kom även vår startgrupp iväg. Jag tog det lugnt, lyssnade på kroppen och bestämde mig för ett tempo som kändes behagligt. På morgonen hade jag känt av halsen och under tiden jag sprang kändes det som om jag tappade rösten ett tag. Som tur var hade de varmt is-te vid vätskekontrollerna och det kändes riktigt gott just för halsens skull.
Benen kändes lätta och jag kunde vara positiv genom hela loppet. Vid varje vätskekontroll gick jag några steg för att kunna dricka utan att spilla allt för mycket, vilket även gjorde att knäna fick micropauser ibland.
Knäna var nog det som kändes mest mot slutet. Stötarna mot asfalten är inte allt för bra för kroppen, men ändå blev det aldrig något som gjorde så ont att jag inte kunde springa. För sprang gjorde jag! Hela loppet. Trots min sena tid, så har jag sprungit heeeela 42km! Till och med lite mer eftersom min gps-klocka mer stod riktad mot 43km.
Jag var mest nervös efter 30. Här fokuserade jag på att ta mig till 35. När jag väl var på 35 fokuserade jag på vätskekontrollen vid 37km och när jag väl var förbi 37 fick jag världens lyckorus vid 38km eftersom jag visste att jag skulle klara det! Jag kände mig stark och sjöng på Håkan Hellström samtidigt som jag fick syn på la familia som stod och hejjade på mig längs vägen. Här kunde jag dessutom se mål från håll vilket gjorde mig ännu piggare. Vid 41km kunde jag inte låta bli att sätta på låten Amazing med Danny och det var precis så jag kände mig när jag lyckligt sprang sicksack mellan alla löpare som hade tagit ut sig i förtid och börjat gå medan jag själv sprang vidare under Brandenburger Tor och in i mål! Känslan var mäktig! Och ändå hade jag kunnat knata på lite till..
Superhärlig dag, superhärlig bana, superhärligt publikstöd! Har aldrig sett så mycket publik längs ett lopp någonsin. Berlin var en superfin stad med mycket härliga och ovanliga byggnader. Positivt överraskad i alla bemärkelser.
Om det kommer att bli något mer lopp?! Ja det återstår att se, men som det känns idag så längtar man nästan till nästa äventyr.
Först måste bara kroppen komma tillbaka till normalt, så jag kan börja träna lite lätt igen! 😊
